5 år har det gått utan ha en pappa och vi alla är olika med att släppa sorgen. Vi kan inte styra över våra känslor.
5 år kan vara lång tid för någon men andra kan 5 år vara en kort tid. 5 år för mig är väldigt kort tid.
Men genom min släkt så känns det som det inte är okej att känna sorg efter sin egna far och jag valde inte datumet att han skulle gå bort på mammas födelsedag. Jag ville inte ens att han skulle gå bort men hjärtat stannade TYVÄRR på mammas födelsedag och jag minns den än idag att jag fick ett samtal på morgonen och min dåvarande pojkvän var hos mig och jag grät och grät och han fanns där för mig hela dagen och jag kunde inte ringa mamma.

Ingen ork hade jag på flera dagar och det var inte så konstigt. Vi hade sådan tajt relation till varandra att vi prata varje dag i telen även om han låg på sjukhuset och även om jag låg på sjukhuset samtidigt som honom.
Han var den som fanns där för mig när jag fick min dotter och det var han som hjälpte mig när jag hade jobbigt med kärleken och han fanns där om jag behövde något till Tindra eller till mig själv. Vad konstigt att jag saknar honom än idag.
Vad jag fick utav att han gick bort var att jag fick tillbaka kontakten med mamma igen men inte lika bra som han och jag hade det?
Har jag bra kontakt med syskonen som jag hade med far och svaret är förut hade vi bra kontakt tills allt tjafs om facebook för jag skrev vad jag tyckte där om en viss människa och det klarade inte en av mina syskon av?
Hur kan man förändras till att säga snälla saker om en och tycka att jag var en stark person som har klarat mig utan hjälp av dem och nu helt plötsligt så är jag en värdelös mamma och anmäler dit och dit?
Hur vågar jag ens skriva det här på min blogg när du vet att de kan läsa det här far det just nu i huvudet?
Tror mer att jag orkar inte bry mig mer eftersom jag valde en väg för några veckor sen att jag vill inte ha kontakt varken med syskonen eller mamma och de får gärna prata med Tindra men de ska hålla sig borta från mig.
Men vi är uppfostrade på helt annorlunda saker och jag kan inte rå för att min far "misshandlade" dem när de var små och vi pratade om detta vid julen och alla sa att de hade förlåtit honom för han hade tydligen ringt och bett om ursäkt men tydligen kan de inte släppa honom för det han hade gjort men vad ka jag göra. Det får mig inte att hata min pappa för han gorde inte mig illa! Det jag kan göra är att förstå eran ilska mot en människa som gjorde så mot er men varför prata ni inte med honom när han var vid liv och jag fick lyssna.
Det gör bara ont att ni ska vara äldre än mig och ni går på mig som jag vore en främling som var på besök i era liv och nu vill ni förstöra främlingen och kasta skiten till hungriga hundar. Ingen av er kommer förstå mig och läser ni detta så förstå mig att jag vill inte ha er i mitt liv för det blev för mycket drama och så mycket skitsnack och sånt klarar jag mig utan så tack för den lilla tiden jag fick vara i "våran familj" men det räcker för min del så tracka någon annan i eran ålder.