Allt idag har varit underbar även om jag mådde illa imorse och min arbetskollega mådde sit så jobbade vi bra ihop och pratade lite allt möjligt, jobbigaste delen var nog när jag kom hem. Jag räknar ner dagarna för att ta avstånd från världen den dagen.

 

 

Men om 11 dagar så är det mammas födelsedag och jag har sådan panik att jag inte vet vad jag ska köpa till henne. Jobbiga är nog att hon har allt. Problem och ännu mer problem. Fast det är inte det enda.

 

 

Jag vet att förra året runt 16 Februari så jobbad jag med en arbetskollega och hon frågade mig varför jag var off den dagen. Jag visste inte om jag skulle berätta eller om jag skulle hålla käften. Jag sa att jag blir jämt stum en vecka innan och en vecka efteråt, men hon fattade inte så hon frågade vad som hade hänt just den här månaden. Jag var väl illa tvungen att berätta och försöka svälja klumpen i halsen. Jag gjorde det till slut.

 

 

Att berätta en sådan sak samtidigt som man mår psyskiskt dåligt blir att man tappar kontrollen. Det jag gjorde var att jag började tjuta mitt på dagen och bland folk och min arbetskollega satte ner mig och frågade om han var mitt allt, helt enkelt snälla frågor och inte dumma frågor. Fast finns det dåliga frågor överhuvudtaget.

 

 

Vilket som så är det 5 år sen min pappa gick bort och det är på min mammas födelsedag. Det är så jobbigt speciellt vid 16 Februari och jag har redan börjat tänka för mycket på det. Det jag är glad över att det är på en söndag för då jobbar jag inte. Det blir väl som vanligt varje år att man ringer mamma några daar senare.

 

 

Men hon har förståelse att jag har svårt att ringa och gratta henne den dagen, men hon ska egentligen inte drabbas av att jag saknar honom. Det måste ta sin tid men jag vet aldrig om jag kommer släppa tanken att han lämna mig. Men vad fan ska jag annars göra?! Det gå inte bara stänga av känslorna!

 

 

Jag ville bara skriva det här för jag låg i sängen och hade ont nyss och då kom tårarna. Kan säga er att det var jobbigt när dottern kom in och fråga varför jag grät men jag svara att jag gäspade att det kom tårar. Oavsett om jag ljög för henne så vet hon innerst inne att jag är i en sådan period nu, det förstår hon för hon visste och märkte att han var mitt allt. Den bästa pappan man kunde ha.

 

Alltd saknad. Jag älskar dig <3