Hela mitt liv har jag letat efter det rätta killen jag vill dela mitt liv med. Läppar som möts och magen pirrar för fullt när jag ser killen. Öronen vill lyfta mig från marken och sväva bland molnen. Fötterna ska nudda molnen och sen landa mjukt framför den där killen man är hopplöst förälskad i. Men är verkligheten såhär eller vill vi bara känna så för någon. Hopplöst förälskad i en varelse som får dig att göra dumma saker för hjärnan slutar tänka. Såklart man vill känna så för någon eller så har man känt såhär för många men den rätta finns det bara en till varje. Alltså kan det ta hela sitt liv att finna den man söker eller så hittar man den tidigt under åren. Alltid såhär är det inte för ibland bråkar man och några tårar kommer spillas och kroppen kommer skaka av att all energi är slut. En pojke som har fått dig att känna såhär förtjänar inte dig eller vad. Tror inte det spelar någon roll för ibland vet man varken ut eller in vad man ska göra. Kärleken är svår men älskar man varandra så förlåter man och ser framåt och känner fortfarande nyförälskad.

 

 

Förvirrad är jag just nu. För den killen jag verkligen trodde var den rätta har typ bett mig dra åt helvete eller han har inte sagt så men han tycker jag gör fel och agerar fel och han vill inte ha ett sånt förhållande med någon. Vi träffades första gången för 2 år sen och vi var bara vänner med fördelar och sen provade vi ett förhållande men det slutade inge bra och den här gången kändes det rätt. Låt och säga att jag var för en gång skull trogen och ärlig mot honom men visst jag är svartsjuk. Och det är han också men det visar bara att man är rädd att mista den man verkligen älskar, som den personen jag är idag så vill jag inte förlora dem som betyder mycket och det gör han för mig. Den här känslan har jag haft förut för en annan kille men den här killen vill jag verkligen inte förlora för han har stöttat mig och följt mig blogg utan att jag ska tjata på honom. Jag hade kunnat göra vad som helst för honom men kan inte tvinga honom att vara tillsammans med mig, men jag kan bara hoppas att han vill ha mig och att han inser att jag är den rätta. Lättare sagt hoppas att jag är den rätta för honom, annars blir det jobbigt för mig, tanken har faktiskt slagit mig.

 

 

Imorgon ska jag & dottern gå på stan och ha en mamma&dotter dag innan hon åker till sin pappa på fredag. Kommer sakna flickan väldigt mycket för hon tröstar mig när jag är ledsen. Och egentligen ska det vara tvärtom men jag tröstar såklart henne med men jag ska egentligen vara den starka personen som hon ser upp till. Och jag är en sådan person som visar känslor klart och tydligt, det är svårt att dölja.