I miss it...

Jag saknar verkligen att vara en flickvän som har en kille som står där med öppna armar och lyssnar..
Är en idiot som har missat många chanser med fina pojkar men som sagt lilla minsta grej så backar jag!
Och det är för jag vill inte bli sårad så jag backar undan och försöker hitta fel i alla även om det är bara en småsak som med alla andra, man är aldrig perfekt inte ens jag!
Det är faktiskt en konstig känsla inom mig att varenda dag fastnar jag blicken på ett par och tänker att det där kunde ha varit jag, som var lycklig med en kille och bilda familj med..? Har ni tänkt så om era ex?
Man vill ju släppa taget om dem men ändå inte för de fick de att le en gång och ibland tänker jag "gammal kärlek rostar aldrig"? Så när ska man inse att det är försent..
T ex jag tittar väldigt ofta på kärleksfilmer och tänker att sådr vill jag också att det ska sluta för mig, bara för det är film kan inte det hända på riktigt,
den filmen jag menar så ses de inte på flera år och när de möts så blir det första ögonkastet för andra gången och de försöker och det funkar i alla år? Varför kan det aldrig hända mig för? but as I said, there are only dreaming..