Jag satt vid datorn igår och tittade runt och fick för mig att "snoka" eller "kika" in en viss person, varför gjorde jag ens det för jag blev bara ledsen..? Och varför blev jag ledsen över det när jag vet hur det ligger till, såklart antar jag att jag har fortfarande känslor för honom (tyvärr) Ni som känner mig vet hur det ligger till, så jag kommer inte gå in på detalj. Sen är det bara "status" sak så jag vet inte varför jag blev så ledsen att se texten "singel", och sen texten som var menat för mig "one in a million" var borttagen, då jag vet att vi gick skilda vägar för 2 månader sen. Ungefär 4 månader om man räknar uppehållet som var i 2 månader. För jag är just nu i en sådan period att jag är väldigt känslig för lilla minsta som har med honom att göra, är väl för jag har fortfarande inte gått vidare. Och det har inte gått sådan lång tid men jag försöker släppa honom, såklart misslyckas jag hela tiden...?


Ni som har stöttat mig den senaste tiden är verkligen guldvärda som lyssnar på mig när mina tårar rinner nerför min kind, Jonna, Tallen, Junior, Jessica, Hanna, Andy, Axel & Johan..! Hade jag inte haft er så vette tusan vad jag hade gjort just nu, och jag vill inte veta heller. Jag frågar mig varje dag varför jag gör såhär mot mig och varför jag lät en sådan fin & underbar kille gå sin väg. Han sa ju trotts allt att han var säker på sitt val och jag lät honom vara eftersom det var hans val men för 3 veckor sen sa han att han inte var säker på sitt val då, men varför sa han inte det då för då hade jag kämpat och visat för honom hur mycket jag tycker om honom. Men nu är det försent.


Jag funderar ibland att ta bort hans familj från facebook & msn för att slippa bli påmind av honom men samtidigt vill jag inte det för de har funnits där för mig när jag har mått dåligt, och jag saknar dem varje dag men vågar inte ringa dem eller gå hem till dem och fråga hur de har det. Men jag är väl för feg av mig.. Jag står för det också och tänker inte skämmas över det! Här i min blogg så tänker jag inte ljuga för mig själv eller för mina läsare. Och vill gärna bli bemött på samma sätt, eftersom jag hatar lögner. Men hade jag inte varit så feg så skulle jag ha ringt till hans familj nu och frågat vad de gör och fråga om man får komma hem till dem.



Vi skulle nu ha varit tillsammans i 2 år & 10 månader snart nästan 3 år tillsammans, men det får jag inte uppleva med honom mer och bara det att höra att aldrig mer uppleva något med honom får mig att vilja springa ifrån datorn och sätta mig ute på balkongen och gråta ut, och för att inte göra det så sitter jag kvar fast tårarna rinner och jag känner smaken av salt. SÅ jävla ont gör det inom mig om dagarna, tyvärr försöker jag inbilla mig att jag inte älskar honom utan jag bara är kär i kärleken som jag var i de andra killarna, då jag vet innerst inne att det är en fucking lögn för att slippa verkligheten.



Vi har typ kontakten kvar för han var här för 1 vecka sen för han hjälpte mig med datorn och under tiden så pratade vi på som vanligt och skrattade åt mina skämt, (kanske fick han mig att tro att han sakna mig, men att han inte gör det egentligen.) Och innan han skulle hem så sa jag till honom "du kan väl tänka på saken om vi ka börja umgås och så igen" och han svara "det ska jag göra" och log mot mig, ja sen gick han ut från min dörr men jag sprang direkt och öppna dörren och sa "Tack" och då tittade han upp och sa "Varsegod" och sa det med sitt gulliga röst, såklart satte jag mig vid datorn och var så glad att ja fick träffa honom en stund och att han skulle tänka på saken.. MEN igår skickade jag ett sms och fråga om han hade tänkt klart om vi ska börja ses men han svara inte, han kanske inte vågar träffa mig på det sättet för att han är rädd att få känslor för mig igen. Jag vet inte hur han tänker men jag hoppas att han vill det, jag vill inte förlora honom nu..


Men under de här 4 månaderna så har jag försökt träffa andra för att slippa tänka på honom och känna saknaden efter honom. Eftersom jag har kvar bilderna på oss två så går det inge bra alls, och jag säger till dem varför jag ibland kan vara tystlåten och ser lite sorgsen är för bilderna kommer upp i huvudet och minnen som vi gjorde tillsammans och de orden vi sa till varandra när vi var med varandra. Ändå förstår de mig och låter mig minnas och de hoppas för min skull att jag får min 20:e chans att bevisa att jag har förändrats..?

---

Idag så var jag iväg och jobba med Carro och det blev storstäd här i Skarphagen, hamnade hos en trevlig dam som var pratglad och hon hade en söt katt som jag pratade med hela tiden, och sen fick man lära sig en ny sak hur man använder en maskin till att "piska" mattorna. Så det var en upplevelse. Men efter jobbet så ringde jag Tallen för att få ha någon att prata med när jag går till bussen.. Men mina pengar tog slut så han ringde upp igen och prata med mig tills jag kom hem? Hur snällt är inte det? När man kom hem så började man skriva ner en inköplista på vad man ska köpa för att kunna göra en viss maträtt idag, men fastnade på facebook och snackade med någon engelsk kille så fick träna på att skriva på engelska till honom?




Dagens lunch blev Baconsås och pasta. Fyfan världens godaste mat! Jag åt bara en portion för sen orkade jag inte mer... Tänk att imorgon ska jag käka thaimat och förfesta hos mig, och vem kommer dansa ihjäl sig imorgon..?