Nu sitter jag här och funderar. Resan som jag har upplevt dom senaste månaderna har gjort mig mycket starkare än vad jag var förut. Jahopp tänker ni och fattar inte vad jag skriver om. Men jag har velat fram och tillbaka om jag ska skriva det här eller inte.

 

 

Steg 1. Utredningen påbörjade med gråt och ilska. Livet kändes meningslöst för en stund, några människor fick mig att framstå som en dålig mamma. För de påstod en massa saker som kunde leda till en massa hemska saker. Jag nekade alltihop eftersom det var lögner. Men det blev utredning iaf för att vara på den säkra sidan. Vad har jag att förlora?

 

Steg 2. Första mötet var hembesök. Jag hade mamma på besök som stöttade mig den dagen. Dom kom och pratade med mig och Tindra. När dom hade gått så kände jag en sådan lättnad men ändå inte. Dagen var så mycket stress för vi var iväg och bada under dagen. Jag kände mig stressad hela tiden.

 

Steg 3. Så blev det möte hos Socialtjänsten. Jag och Tindra hamnade i varsitt rum, antog att de skulle fråga ut henne om detta. Jag var inte nervös längre för jag vet att Tindra är den ärligaste ungen som finns. Jag var ärlig till 100%. Och jag fick ett brev med en massa papper i. Jag undrade vad det stod i dessa papper, fantisera att det skulle stå att mitt hem dög osv. Det stod "Annicas hem såg inte alls ut som misär utan det var väldigt fint och städat". Det kändes så skönt att läsa just de där texten. Bort med det negativa och in med det positiva.

 

Steg 4. Andra hembesöket. Roligt. Det var andra människor från Socialen. Varför kom de igen undrar ni? Jag ville att den andra kvinnan skulle få se lägenheten med sina egna ögon. Allt var okej. Men de sa också att det såg fint ut även om det låg lite leksaker från Leah i vardagsrummet. Nästan som jag svimmade av lycka. Det stärkte mig ännu mer när de var så positiva. Inte varje dag man får beröm.

 

Steg 5. MÖTE. MÖTE. MÖTE. Vad händer? Fick en massa frågor om hur jag är som person och hur min och Tindras relation är och Leahs och min relation osv. Ska jag vara ärlig? Jag tyckte inte det var jobbigt alls att sitta där och få en massa frågor så jag pratade på som bara den med dem som de vore två vanliga människor.

 

Steg 6. 5/11 är utredning klar eller om det blir tidigare eftersom jag har skött mig utmärkt så behöver jag inte gå på mer möten. De berättade även att umgängesföräldrarn ska hämta och lämna så jag blev ännu mer lättad att de sa det till mig.

 

Steg 7. Tillbaka till början av inlägget. Nu sitter jag här hemma medans barnen sover och den här resan så var jag först ledsen och sårbar till 100% men nu mår jag så sjukt bra att jag vet att jag är ingen dålig mamma. Ni som har gått igenom samma saker som mig vet själva att ni är inte dåliga mammor. Kanske man ska ta detta som ett bevis att man är en bra mamma. Jag vill bara tacka er som anmälde mig att jag är faktiskt glad att ni gjorde det för nu har jag fått det bevisat att jag är en BRA mamma.

 

Med denna historia vill jag säga att ingenting är omöjligt! Tänk positivt. Allt löser sig på ett och annat sätt.