Älskade pappa, du är fortfarande saknad av oss som är kvar här på jorden.
Men jag vet att du hälsar på oss ibland för vi känner av din närvaro.
Hade du varit vid liv nu så hade du sett hur stor Tindra har blivit och hon har börjat rida på ridskola som hon är väldigt stolt över och hon kan nu läsa och skriva.
Ibland tänker man på hur mycket du missar av hennes uppväxt och du skulle faktiskt vara stolt över henne och över mig såklart som står på egna ben men även jag tappar kontrollen.

Inte så ofta längre för jag måste vara stark inför min dotter och även för mig själv.

Hon är den personen som inser att livet går vidare även om jag tycker det är jobbigt för alla vet att jag tog det jävligt hårt att du hade somnat in.

 

Jag vill bara krama om dig just nu och säga att jag älskar dig och jag är jävligt ledsen att jag bara fick ha dig i mitt liv i 22 år.
Jag är kanske självisk men jag tycker det är för kort tid att umgås för tittar jag runt omkring så får andra umgås med sina föräldrar tills dem är iaf 50 och jag bara 22 år!

 

Jag finner inga ord att du skulle drabbas av cancern och jag vet nu att du mår bättre där du är nu än du gjorde i sjukhussängen.

När jag tänker på tiden när jag bodde hemma hos dig så borde jag ha sagt "jag älskar dig" oftare och behandlat dig bättre men på slutet så fick vi verkligen starka band och det kn nog vara därför jag saknar dig och dina skämt.