" Vet ni varför ert förhållande börjar så perfekt, men sedan vänder allting från ingenstans? För ju mer tiden går, desto mer känslor får du. Desto mer försiktig blir du och desto mer svartsjuk blir du. Men vissa gör felet att dom visar det på fel sätt. Från början tycker du tex att det är okej att han/hon går ut och festar, men efter några gånger börjar du känna en viss osäkerhet. Du blir rädd att förlora den du tycker om och visar det på fel sätt. Du börjar sätta gränser, du börjar småbråka, du klandrar din partner för att han/hon inte är samma person som innan, men sanningen är att det är du som förändrats. Jag själv vill bara att mitt förhållande ska gå uppåt, uppåt och uppåt, men sedan vet jag också att det måste gå ner, men det är då vi ska hålla ihop och se varandra som ett team. Istället för att uppskatta att din partner bryr som om dig, tycker du det är jobbigt. Du börjar irritera dig för tycker inte din partner är som han/hon brukade vara. Ni börjar irritera er på varandra, ni småbråkar. Ni pratar inte som ni gjorde innan och många gör felet att ge upp här. Allt detta började när känslorna blev starkare, men visades på fel sätt. Men båda gjorde fel. Det dom gjorde var att släppa varandra när känslorna ökade som mest. Dessa två personer kunde göra något bra av detta men dom gick åt varsitt håll, när dom egentligen skulle vara mot samma väg. Och detta vet dom inte idag. Är det inte sjukt hur kärleken kan vilseleda dig? Är det inte sjukt hur kärleken kan lura en? Kärleken är mäktig, men ni måste också vara mäktiga. "

 

Stämmer in på oss två! 2010 träffade jag honom för första gången och det sa klick på en gång för min del men han ville inte något med mig så jag träffa honom iaf för jag tyckte om att vara med honom men samtidigt jobbigt då han kunde träffa vem han vill utan att jag har något att säga! Sen när ha hade sagt "det kommer inte bli vi två" jag trodde honom så jag träffa andra killar. Han fick reda på det och då insåg han att han hade känslor för mig och han sa det till mig och vi började dejta! Perfekt och lycklig var jag då! Sen blev vi tillsammans 16 februari och vi hitta på massa saker som att åka utomlands för första gången och gick ut på krogen, de ggr vi var ute på restaurang då han bjöd ut mig och jag hade på mig mysbyxor! Haha så pinsamt men han satt där med ett stort leende och jag kände att han brydde sig inte om hur jag såg ut bara det var jag som satt där!

 

Tyvärr tog det slut efter 6 månader mellan oss för han blev svartsjuk och jag var en dålig flickvän! Allt blev fel!
Fast vi fortsatte att träffas för han ville ha mig tillbaka men jag kände att jag ville vara singel ett tag, sen när jag ville ha honom tillbaka så var det han som inte ville ha mig tillbaka. Jag blev förkrossad och ledsen, fick höra av vänner att han träffade en annan tjej! Det stämde och jag mådde så dåligt att jag inte orkade mer, tog en överdos men tack vare min tjejkompis så ringde hon ambulansen, de kom och jag fick åka in! Under tiden jag låg där så hade jag mina underbara vänner som besökte mig! Fick prata med en psykolog då jag berätta att jag mår såhär dåligt vissa perioder! Tog kontakt med exet igen och ibörjan var han underbar och sen när han märkte att jag ville ha honom ändå så bad han mig dra åt helvete och kalla mig fula saker, jag blev rasande och gjorde saker som jag inte är stolt över idag! Men vi prata inte på 4 månader! Ingenting på 4 månader!

Sen tog min kompis min mobil och ringde honom och låtsas vara mig och såg till att vi skulle ses och prata ut så jag kunde gå vidare! Vi träffades utanför hos honom och vi snacka i 1 timme eller 2 och insåg att han är faktiskt underbar men inge mer! Sen började vi träffas igen efter allt som hade hänt oss och han fick känslor för mig och jag för honom, sen bestämde vi oss att försöka igen! För känslorna var alldelse starka och jag var lycklig igen, han var verkligen den där pusselbiten som fattades. Men sen blev jag svartsjuk för jag var rädd att han skulle såra mig ännu en gång då jag blev påmind av det som hände sist då jag mådde så sjuk dåligt!
Men till slut orkade han inte med min svatsjuka så han gjorde slut ännu en gång! Jag blev förkrossad och skrev långa sms att jag ber om ursäkt för mitt beteende och att han finns kvar i mitt hjärta men fick inge svar! Till slut så åkte jag hem till honom och han sa "det kommer aldrig bli vi igen" som han sa förra gången. Mina tårar bara rann! Men efter 2 dagar så började vi umgås igen och vi smsar varje dag och ringer!

Men även om vi har haft det tufft ihop så känns det som han är den rätta för mig, jag har kämpat för honom och det tog 24 år att hitta honom bland alla andra killar!
Han är verkligen pusselbiten i mitt liv, när jag träffar honom så blir jag så varm i hela kroppen, vill pussa på honom, de andra killarna som flirtar eller kommer fram, då finns inte i mitt liv! Det är bara han!
Jag hoppas verkligen att han blir min Mr J igen, så här mycket har jag aldig älskat en kille!

 

"Jag älskar dig, Junior" <3